Av: Hanna

Jag är 22 år, har livsångest flera gånger i veckan och vill börja leva nu nu nu men vet inte hur. Min fina vän dog i cancer förra året och jag har bara varit vid hans grav 2 gånger för det känns helt galet att han inte längre kommer ringa mig, att jag snart kommer glömma bort hur han skrattade eller att någon aldrig kommer passa så bra i mustasch som honom. Jag bor i en liten by tillsammans med en människa som är nio år äldre än mig och som är så mycket bättre än jag men som jag dagligen strävar efter att bli som. Vår fina tvåa ligger ute för försäljning, i varenda hörn står flyttlådor i en enda röra och jag räknar dagar (43) tills Stockholms alla gator, lyktstolpar, avgaser och förbaskade fina hus blir lika mycket mitt som ditt. Jag har kvar hans sista sms längst ner i mobilen och den tanken att jag aldrig mer kommer behöva använda hans nummer. Därför måste jag börja leva nu. För han fick inte det och då måste jag leva för honom också.